Lingonkransar och butternutpasta

I vanliga fall brukar vi inte binda lingonkransar så här tidigt i november, men i år blev det så. Familjen A kom till oss och vi gick ut i skogen och solskenet för att plocka in både lingonris och torkade blommor och kvistar.

Naturen! Nog är den vacker! Jag använder tusen gånger hellre det här än färdigt pyssel och krims krams man kan köpa i butiker för dyra pengar.

Igår fick jag Sofia Woods kokbok på posten. Jag köper ganska få skönlitterära böcker nu för tiden (mest bara de jag läser med bokcirkeln alternativt om jag hittar nån på en loppis som jag kan lämna in igen), men kokböcker och andra böcker som jag tittar i många gånger, dem tycker jag om att ha i hyllan. Idag premiärlagades det mat ur boken och valet landade på butternutpastan. Färgerna här gör mig lite smålyrisk. Mat kan verkligen vara vacker..!

Jag gjorde nästan som det stod i receptet. Det härliga med vegetariska är ju att man kan utgå ifrån ett recept, men sedan lätt gå på känsla eller bara använda det man har hemma istället för att slaviskt följa receptet. Jag och vi måste för övrigt bli bättre på det; att använda det som vi har hemma. Vi bor väldigt nära en matbutik och det är så enkelt att gå och komplementhandla.

Så började vi på med årets lingonkransar! Det är tionde året i rad som vi och familjen A gör lingonkransar tillsammans och det är en så fin tradition som jag ser fram emot varje höst. Tradition är också att säsongens första saffranskrans bakas och äts. Det finns ingen anledning att ändra på det!

Så går en fredag ifrån vårt liv.

Idag hade jag tänkt outa ett november-erbjudande för er som gifter er 2020, men så kom jag på att det ju faktiskt är Alla helgons dag imorgon (jag är alldeles dagavill den här veckan), så det kändes lite osmakligt.

Erbjudandet får vänta. Och jag tänker på dem som jag saknar i mitt liv. På det som blev och var och det som inte blev. På hur många jag ännu kommer att förlora. Och jag tänker att det är så fint med en plats som kyrkan som inte räds de svåra frågorna, frågorna som är så många, men som saknar givna svar.

Livet, så förunderligt ändå.